He's back- stronger than ever!!!!

Hej igen!

Ja igen kan man verkligen säga att det är för nu var det ett bra tag sen jag ens orkade skriva här inne. Mycket har hänt sen sist och man kan säga att det är det som är orsaken till min frånvaro härifrån. Men, det finns alltid ett men- nu är jag tillbaka om än att jag just idag är förkyld.

Den som minns kanske kommer ihåg att jag var däckad och utslagen av en läskig feber som inte ville ge med sig men som gick ner på acceptabel nivå, så pass att jag friskanmälde mig och skulle gå tillbaka och jobba. Oj oj oj vad jag bedrog mig där! På kvällen/natten innan jag skulle till jobbet så fick jag tillbaka febern och denna gången stannade den inte vid 38 utan fortsatte upp i 40. Inne på 5:e dagen fick jag dessutom läskiga utslag, dels på benen men även mitt på magen i en cirkel. När Ingemo fick syn på dessa ringde hon och rådfrågade en läkarkollega på Akuten och bums innan jag visste ordet av så var vi på väg till Infektionsklinikens akut. Blotta tanken på att det kunde vara en bakteriell hjärnhinneinflammation gjorde att vi åkte bums dit och väl där tog dom en massa blodprover, så många så jag trodde dom skulle tömma hela mig på blod. Dom kunde ganska snabbt konstatera att det inte rörde sig om hjärnhinneinflammation men dom kunde heller inte sätta fingret på riktigt vad det var. Jag fick en rejäl dog av en bred antibiotika som skulle täcka det mesta just för att dom inte visste vad det var jag hade drabbats av. En annan lite läskig sak var att när jag kom in så hade jag nedsatt syrenivå i blodet samt att jag även visade tecken på uttorkning då jag hade haft den höga febern i så många dagar och naturligtvis slarvat med drickandet. Så jag fick både syrgas och dropp och sen fick Ingemo köra mig i rullstol upp till röntgen i Blocket för att jag skulle få lungorna kollade då de ett tag misstänkte lunginflammation, vilket jag har haft 6 stycken av på 2 år i början av 2000-talet.
När vi rullade förbi receptionen i Blocket där jag precis börjat jobba så var där en kär kollega som uttryckte sig på följande sätt: är inte detta att ta det lite långt om man nu vill fejka sin frånvaro? Jag kunde inte låta bli att skratta, men hon ska få igen det en vacker dag- var så säkra.... :)

Efter konstaterat inga fel på lungorna så var det bara att åka tillbaka igen och läggas in på avdelningen. Väl där så kollade dom mig varannan timme fram till nästa förmiddag. Alltså även under natten vilket gjorde att jag inte sov så där väldans gott. Det hade jag nog inte gjort ändå eftersom min feber pendlade mellan 38 upp till 40 hela tiden, så både blodtrycket och pulsen åkte bergochdalbana hela tiden vid kontrollerna. Läskigt!
Delade rum med en 82-årig herre som låg inne för konstaterad lunginflammation och som gick upp och pinkade på eget bevåg stup i kvarten fast de snälla sköterskorna bett honom ringa på hjälp varje gång. Detta eftersom jag hittade honom mitt i natten blödandes på golvet när han lyckats trilla och dra ut droppnålen så blodet rann på bra. Grejen var den att han trillade hela tidenså man kan säga att dom blev lite tosiga på honom samtidigt som dom tyckte synd om mig som inte fick sova fast jag behövde det så väl.
Förutom att de kollade mig hela tiden så fick jag även besök av jag tror alla tillgängliga läkare och studenter på avdelningen som ville kolla på mig eftersom ingen hade sett något liknande tidigare. Mina ben fotograferades i studiesyfte- bara en sån sak!
Jag hade världens bästa läkarkandidat som tog hand om mig ledd av en väldigt snäll läkare. Anja och Lisa är allt jag kommer ihåg i feberyran, och när jag väl fick åka hem så hade jag fortfarande 40 graders feber vilket dom inte var så glada åt men samtidigt så kunde jag lika gärna vila ut hemma då vi bor så nära sjukhuset om det skulle vara något.

Efter totalt 10 dagar med hög feber så gick det äntligen ner och sen höll det sig runt 38 för att försvinna helt efter några dagar. Summa sumarum var jag borta 3 veckor från jobbet jag precis hade börjat på. Kanske inte den bästa starten men vad göra!?
Skitläskig upplevelse, och det som var mest läskigt var just det att dels inte veta vad det var och dels inte veta hur lång tid det skulle ta....


Frisk och tillbaka i vardagen fick Ingemo och jag sätta oss ner och göra något vi annars inte är världsmästare på- planera vardagen väldigt mycket bättre än vi annars gör. Barnens tider på dagis, Majas skoltider och träning av handboll och ridning, Ingemos nya jobbtider och mina diton. Puh- det var rena pärsen men nu så här när månaden snart är över så kan man lugnt konstatera att det var mödan värt. Vi hittade snabbt ett koncept som passade oss även om vi några gånger har fått ta hjälp av både farmor och mormor som i det närmaste ställer upp i vått och torrt när vi så behöver. Vet faktiskt inte vad vi hade gjort utan dom....


Tack till båda!!!!

Annars har jag nu kommit in lite mer i mitt nya jobb på sjukhuset i Lund. Gick i veckan en rolig utbildning där jag fick lära mig att hantera en landning av helikopter på helikopterplattan högst upp på Blockets tak. Det roliga i sammanhanget var att när utbildningen var klar runt 16-tiden så gick jag ner till receptionen för att jobba till 16:30 då man stänger, Jag hann inte sitta mer än en kvart så ringer kollegan från portvakten och säger att det kommer en helikopter vid 17-tiden. Jag skrattar till och frågar om han inte skojar men han säger med allvar i rösten att det gör han rakt inte. Shit tänker jag! Plötsligt ska allt man lärt sig sitta, men med facit i hand kan jag konstatera att instruktionerna är så grundliga och ordentliga så det var ingen fara på taket alls. Dessutom fick jag backup av en kollega som egentligen var där för att stötta mig i ronderingen och inte med helikoptern. Han hade heller inte haft någon landning tidigare men vi gjorde precis så som vi lärt oss och följde helt enkelt instruktionerna rakt upp och ner. Visst var man nervös när den kom inom synhåll och landade, men dom sköter sig ju själv med det mesta. Det är egentligen bara när det är problem tex med väder och vind eller om, gud förbjude, en olycka skulle ske som vi behöver våra kunskper i ett mer skarpt läge.
Hursom, intressant var det och man kan ju alltid hoppas att man får vara med om det snart igen. Nu är det inget som skrämmer mig och det var mer spännande än jag kunnat föreställa mig. Men fan vet om jag hade vågat landa helikoptern själv där på den "lilla" plattan uppe på taket....

Till min stora glädje har även handbollssäsongen nu satt igång! Detta har jag ägnat en alldeles egen blogg åt så därför blir det inte så mycket av den varan här inne, men jag är glad åt att den äntligen får jag säga kommit igång och när nu Lugi har både herrar och damer i högsta serien blir det många matcher att gå på. Försöker alltid ta med ett eller 2 barn om det bara är möjligt för att vi ska få göra saker tillsammans, och dessbättre tycker både Maja och Nike om att följa med sin pappa till Arenan för att se handboll. Misstänker dock att fikan jag tar med varje gång lockar även den.... :)


Nähä, nu börjar det bli läge att fixa lite lunch innan jag svälter ihjäl. Senare idag ska vi fixa till lite hjemmelaved pizza innan Ingemo och Maja (som vi lånat in extra just för dagen) åker in till Malmö Arena och tittar på musikalen Grease. Jag hoppas verkligen dom får en härlig stund tillsammans med bra musik och bra underhållning- till skillnad mot vad jag fick när jag var där inne förra lördagen och fick se Lugi få storstryk av HK Malmö. Det sved den förlusten kan jag tala om....

Åter till eder tjänst, en nu "bara" lätt förkyld Niklas.

"Det här är en sång för alla dom
som aldrig hittat nån att dela sin glädje och sorg med
En sång för alla dom
som inte kommer hem till nångon som frågar hur det är
Den här sången är till dom...."

Lyssnade för någon dag sedan på Mauro Scocco på Spotify och fastnade, min vana trogen, för en av hans i mina öron allra bästa ballader "Till dom ensamma". Sorglig, visst, men den är bara så himla bra. Får i alla fall mig att tänka efter att man kanske inte ska gnälla över lite feber och annat!?