Usch och fy....

Hallå ja!
Då var det åter dax att fatta penna, eller i alla fall tangentbordet, och plita ner några rader. Datorn är, oftast i alla fall, en underbar uppfinning och i kombination med en mer eller mindre modern mobiltelefon så kan man ju hålla sig ajour vad som händer 24 timmar om dygnet. Kan inte låta bli att tänka på hur vi gjorde förr- vi som är födda på den tiden då man hade ett game & watch att kaga sig med och miniräknaren stod för det enda roliga i skolan. Visserligen dagens i-landsproblem men ändå kan man inte låta bli att tänka att vi hade det faktiskt ganska bra på den tiden trots allt. Gick ingen nöd på en och vi överlevde utan allt för stora skavanker.
Och sen är det det här med att snart alla måste visa upp sig i någon form av dockusåpa. Fan, man ser ju snart nakenfoto på alla som någon gång varit med och hur kul hade folk tyckt det varit om tex jag skulle flasha mig i en taskig tidning bara för lite berömmelse!? Nä, tacka vet jag ordet och all den makt som det har. Bättre då att försöka vara lite kreativ och skriva av sig sina tankar och funderingar. Det har min kära hustru tjatat, nåja- nästan, på mig under ganska lång tid att jag ska göra och äntligen fick jag tummen loss till att skriva. Folk som känner mig vet att jag är glad för att prata och lyssna, och har väl oftast något att tillföra debatten. Så tack kära du för att du fått mig känna den inspiration som var nödvändig för att komma igång.
Mitt jobb som väktare innebär många och långa ensamma stunder och då hinner man tänka ett och annat. Jag har jobbat som väktare i snart 15 år och känner mig ganska för att inte säga väldigt avslappnad i min yrkesroll, och det gör att man kan ha tankarna på annat än jobbet även när man jobbar. Det speglar säkert mitt sätt att vara som väktare, avslappnad men ändå på hugget när det väl behövs.

Varför har folk så jävla svårt att kommunicera med varandra???? Att prata verkar vara tabu för många och när man väl kommit dit hän så kommer också problemen som brev på posten.
Nu vet jag naturligtvis inte hur alla jag känner och inte känner har det där hemma men hemma hos mig och min familj är vi öppna mot varandra och pratar när vi vill och behöver. Som tex innan idag så hade jag och Ingemo ett väldigt vuxet och uppskattat samtal där vi sa exakt vad vi ville, och efteråt kändes det som om- Wow, det här vill jag uppleva igen. Bakgrunden till eller orsaken om man så vill till att vi hade detta samtal var inte alls den att vi hade bråkat utan det bara bidde så.
Att prata ska heller inte vara något som är till för bara oss vuxna utan även barnen måste få säga vad dom vill, och där erkänner jag bums att jag kan bättra mig både på att lyssna men även att försöka bättre förstå vad dom menar. Dom ska våga säga till mamma eller pappa vad dom tänker på eller vad dom vill ha gjort, utan att vara rädda för att den som det berättas för ska brusa upp av någon anledning. Man bara måste visa dom den respekten för hur ska det annars bli när dom blir större och inte vågar ta till orda.
Jag är medveten om att fast jag inte menar att vara sådan så kan jag ibland låta nästan irriterad eller sur när någon pratar med mig. Händer naturligtvis ibland att det då uppstår situationer som tar en liten stund, några få sekunder, att reda ut men sen är allt bra igen. Kanske bättre då att jag tänker till lite innan på hur jag vill framstå/låta för då slipper man ödsla kraft på att rätta till det som blivit fel....

I ett förhållande är man alltid minst 2 om saken, och i mitt fall 2 plus 3 barn som vill ha del i det som händer och sker. Visar man hänsyn och respekt inför varandra och är ödmjuka inför uppgiften så tror jag att vägen ligger öppen för att lyckas. Frihet under ansvar är något som jag uppskattar och något som jag försöker följa så väl i yrkeslivet som privat. Sen kan man naturligtvis ibland känna att hej, detta vill jag bestämma, men då gäller det att man pratar om saken så blir det förhoppningsvis heller inga problem. Nu känner jag inte att detta är något problem för mig och min familj, men på jobbet är det inte riktigt detta som gäller.....
Där verkar det vara mer att sköt du ditt så sköter jag mitt som gäller. Och det kanske kommer som en överraskning för många men så är det faktiskt inte. Gör någon ett misstag eller liknande så drabbar det alla, och jag är ärligt talat förbannat trött på att städa upp skiten efter andra. Vi talar om vuxna människor som inte tar sitt ansvar för fem öre! Sen förstår jag också att cheferna inte kanske alltid kan vidtaga de åtgärder som kanske hade varit nödvändiga, men bara det händer något så är jag nöjd. Jag har alltid varit mycket noga med att försöka se saker och ting från båda sidor, myntet har som bekant 2 sidor, och även om det inte alltid är så lätt så ökar faktiskt förståelsen för hur saker och ting fungerar i verkligheten. Så väl i det privata som givetvis på jobbet så är det pengarna som styr till syvende och sist, och det måste man vara medveten om när man gnäller. Nu är det inte ett försök att fjäska för chefen för han lär ändå inte läsa detta, men där finns alltför många som bara gnäller utan att göra något åt saken. Det är ok att gnälla, MEN då får man också vara beredd på att vara lite kreativ och komma med lösningar på de problem som man tycker finns. Annars blir det tillbaka till det jag nämnde i början- sköt du ditt så sköter jag mitt....

Så där då! Då har denne fått skriva av sig lite av vad som funnits att fundera på under denna arbetshelgen när jag gått runt och funderat. Blir nästan lite som Baltazar: han funderade och funderade, och SÅ kom han på en lösning!

Ha det bäst!

Avslutningsord från PG: We're very much the same, you and I. The sweet hello, the sad goodbye....