Ibland är man bara glad att man lever....

Hej alla!

Ibland händer saker här i livet som gör att man tänker efter en smula mer än man kanske annars hade gjort. Igår torsdag råkade jag ut för en sak som inte alls var så trevlig, nämligen något som Ingemo diagnostiserade som sk lägesyrsel. Inte alls behagligt kan jag avslöja, speciellt inte som jag precis hade satt ner Solise i badet för att hon skulle få svalka av sig efter en lång stunds gungning ute på vår lilla leka. Plötsligt och utan förvarning blir jag yr och svettas som en gris. Som lite lök på laxen känner jag att: shit- jag behöver kräkas. Satt bredvid toan så det var bara att lyfta på locket men eftersom jag inget i magen hade så blev det mest galla som kom. Mitt tillstånd gjorde dock Solise så rädd så hon började gråta och försöka resa sig upp i badkaret. Tokigt eftersom hon har svårt att stå framför allt i det blöta halkiga badkaret. Nå väl- det var bara att försöka fokusera på att inte tuppa av och jag ringde Ingemo som snabbt släppte allt hon höll på med (var på sjukhuset för att kolla sitt socker) och kom hemcyklandes i ett tempo som säkert gett henne en topp 3-plats i VM. Under tiden så hade jag ansträngt mig så pass att jag fick upp Solise ur badkaret och dessutom fått på henne en blöja så hon var säker. Allt detta medans jag satt på knä framåtlutad och stödjandes mig på händerna och kippade efter andan.
Kan avslöja att man hinner tänka en hel del på väldigt kort tid i ett sånt här läge. Först och främst tänkte jag att vad är det som händer. Och sen- vad är det för fel? Har jag ont? Nej, det har jag inte. Pulsen slår dessutom normalt. Ändå så hinner en läskig tanke smyga sig in att- ska det sluta så här!? Men bums Ingemo kom hem kollade hon allt som ska kollas och kunde lugna mig med sitt besked om lägesyrsel. Lättad var bara förnamnet! Även om jag inte mådde mumma så sa hon till mig att lägga mig ner och liggandes på badrumsgolvet blev jag i ca 2 timmar innan jag orkade resa mig upp och ta mig ner till ena soffan i vardagsrummet och där har jag nu tillbringat åtskilliga timmar sedan dess. Känner mig just nu ganska ok men visst är jag sliten. Bara att ta tillfället i akt och vila mig i form. Det som står på tur i helgen är inga livsviktiga saker och de går att skjuta på. Redan idag har jag tyvärr fått skippa att följa med resten av familjen till Jeanette utanför Svedala och fira hennes 40-årsdag. Tråkigt men inte mycket att göra åt saken. Imorgon ska vi till Jenny och Dan i Helsingborg och fira lätt försenat Oscars födelsedag och äta god mat. På söndag är det tänkt att jag och Martin ska begå årsdebut på golfbanan genom att spela hemmamatch i Stadiumgolfen. En tävling som om vi har riktig tur tar oss ända till Spanien senare i höst! Men som sagt- allt detta beror på hur jag känner mig. Och hur det slutar återstår att se....

På måndag väntar sen ytterligare ett spännande jobb inne i Malmö. 3:e gången jag får bege mig till denna arbetsplats och jag måste säga att det är ett ställe där jag trivs alldeles utmärkt, mycket beroende på de människor man där får möjlighet att spendera arbetsdagen med. Helt klart ett ställe jag kan tänka mig att arbeta oftare på om nu bara möjligheten fanns....

Nu ska jag återgå till att ligga i ryggläge i soffan och se på något av det som erbjuds på tv:n en fredagskväll.

På återseende snart igen- var så säkra!!!!

"Once upon a time I was falling in love, now I'm only fall apart. There's nothing I can do- a total eclipse of the heart. Once upon a time there was light in my life, but now there's only love in the dark. Nothing I can say- a total eclipse of the heart...."
Vilken gammal goding Bonnie Tylers "Total eclipse of the heart" är. Den har man dansat tryckare till många många gånger. Vill minnas att jag vann en danstävling i mellanstadiet till denna. Visserligen mest för att jag var nästan den enda killen som vågade dansa men ändå.... :)