Rapport från Falun del 2!

Hej igen!

Kallt om snudan är det när man knallar runt i centrum av Falun en dag som denna. Vet inte vad termometern visar men oavsett så är det kallt. Allt kring nollan är kallt med skånska mått mätt. Extra klurigt är det iom att jag springer runt med kameran i högsta hugg i hopp om att finna något att fånga med kameran, och jag kan knappt vänta tills jag får lägga in bilderna i datorn hemma så man får se dom annat än i kamerans display.

Idag har jag bara tagit det lugnt, precis som jag gjorde igår. Ladda batterierna och bli kvitt resterna av förkylningen är vad som stått på programmet och man kan väl säga att det är just de sakerna som jag gjort.
Har precis kommit tillbaka från en runda nere i stan och en fika bestående av stor kopp choklad med vipsgrädde och en lite kaga till gjorde susen. Konstaterar att på väldigt liten yta fanns det inte mindre än 2 (!) gallerior och det är ju långt mer än vad min hemstad Lund mäktar med att visa upp. Annars var det i stort sett samma affärer som hemma så jag gick mest runt och njöt av tillvaron. Snålhandlade lite med ögonen gjorde jag förstås.... ;)

Om någon timme hoppas jag på att äntligen få träffa min mammas kusin och fru, mina 3 sysslingars föräldrar, på en restaurang nere i stan. Blir ett kort möte iom att jag och Jeppe ska befinna oss i Sandviken 19:00 för att se bandymatchen mellan Sandviken och Villa Lidköping. Kände dock att när jag äntligen tagit mig hit så vore det kul om det gick att klämma in en liten träff även med dom och tänka sig- det ser ut att lyckas! Förutsättningen var att det passade oss alla och det verkar som det ska gå vägen såvida nu inget hinder dyker upp på vägen. Håller tummarna!
Det var riktigt längesen jag träffade dom båda, närmare bestämt 24 år sen när jag var uppe och hälsade på dom i Falun sportlovet i 8:an eller 9:an. Peppe och Mansan och barnen bodde tidigare i Åkarp men flyttade för många år sen hit upp till Falun. Som lite kuriosa kan nämnas att hade dom bott kvar i Åkarp hade dom numera varit grannar med Hells Angels....

Imorgon blir det då till att styra kosan åter mot hemmet i Lund. En färd som tog mig hit på ca 6,5 timmar plus 30 minuters paus men det är en tid som jag inte lär klå när jag kör söderut imorgon. Dels har det snöat här uppe och jag vet inte hur långt ner snötäcket sträcker sig och dels så har bilen jag kör bara sommardäck. Visserligen splitter nya sådana men ändå. Inte bra, men vad göra!? Jag ville ju hit och hit kom jag, och har jag väl tagit mig hit så ska jag nog kunna ta mig hem oxå. Behöver inte köra såå fort kanske.... :)

Igår gjorde jag ett nedslag i den svenska kulturen när jag besökte Falu gruva. Vilken hit det var att ta sig den tiden till att besöka gruvan! Det var jag, en stockholmare och ett par från Dalarna som fick nöjet att följa med guiden ner i underjorden. Som längst ner var vi på 67 meter, men då ska man ha i åtanke att gruvan går ända ner till 440 meter men där är vi turister inte välkomna. Det var himla imponerande att få se allting, och man gick bara i den gamla delen av gruvan. Den nya delen finns på andra sidan av det stora brottet från där man kommer in på området och är inte öppet för allmänheten. Han berättade flera historier om hur det gått till där nere när dom bröt all malm och annat, och när vi nu inte var större grupp än 4 så tyckte han om att lägga in personliga saker i det hela vilket gjorde upplevelsen än bättre.
Sin storhetstid hade gruvan på 16 och 1700-talet, och som mest arbetade där ca 1200 nere i gruvan plus då några 1000 ovan jord. Det stora raset inträffade 1687 på midsommarafton när som tur var INGEN befann sig i gruvan. Sen har där skett flera ras men inget som kommer i närheten av detta. Arbetarna hade bra förmåner, bla slapp dom ge sig ut i krig om dom arbetade i denna gruva. Sen hade dom även någon form av sjukersättning vilket var väldigt ovanligt på den tiden. Man eldade i gruvan om torsdagar och sändagar för att det sen skulle bli lättare att bryta loss det man ville åt. Det var bara män som arbetade i gruvan, och man kallade dom gruvdrängar. Först på slutet fick kvinnor arbeta där nere fram tills man stängde gruvan 1992. Dom tog sig lättast upp och ner i gruvan genom att åka i korgarna som fanns i alla de schakten runt om i gruvan. Så klart hände det att någon trillade ur när dom åkte 8 man i en korg. Några våghalsar åkte ner med hjälp av linorna och det kallade man rännalina. De riktigt tuffa åkte med huvudet ner först och det kallade man för stupalina. Efter allt för många dödsolyckor förbjöds detta sätt att ta sig ner.
Arbetet var ganska riskfyllt och att många skadade sig och/eller dog var vardagsmat, och det sägs att Sveriges första akutsjukhus låg vid gruvan ovan jord.
Bäst och mest spännande var ändå historien om Fet-Mats, drängen som efter ett ras blev instängd i en sal och senare funnen 42 år efter raset. Hans kropp fördes upp ovan jord och ingen visst vem det var förrän en 70-årig tanta kände igen honom som hennes då trolovade som försvunnit utan att höra av sig precis innan de skulle gifta sig. Aaken var den att hans kropp bevarats av ämnen i luften så han såg ut som ny när man fann honom. Vilken historia....

Nähä, nu är det dax att bege sig ner till den gamle Greken i Faluns centrum. Ska bli himla skoj att återse Peppe och Mansan efter alla dessa år!!!!

Niklas.

"When I look back upon my life
It's always with a sense of shame
I've always been the one to blame
For everything I long to do
No matter when or where or who
Has one thing in common, too

It's a, it's a, it's a, it's a sin
It's a sin
Everything I've ever done
Everything I ever do
Every place I've ever been
Everywhere I'm going to
It's a sin...."

Denna gången tar jag texten från en av Pet Shop Boys absolut bästa låtar genom tiderna, "It's a sin", och drömmer mig bort. Låten har många år på nacken men är fortfarande lika bra när man lyssnar på den idag.... :)