Spontana möten är dom bästa!

Hej hej hallojsan!

Är i detta nu ensam hemma med 2 marodörer som gör sitt bästa för att reta upp varandra till vansinne, och tyvärr lyckas dom rätt bra mellan varven. Ingemo är tyvärr på jobbet denna kväll, eller tyvär och tyvärr- hade hon inte varit det hade det inte kommit in så mycket pengar i kassan och det hade ju naturligtvis varit än tråkigare än det faktum att hon inte råkar vara hemma just denna kväll. Dessbättre slutar hon 21:30 och förhoppningsvis är hon hemma så snabbt hon kan efter det så vi hinner träffas lite i vaket tillstånd. Inte alltid vi lyckas med detta när vi nu jobbar som vi gör.
Lilla Solise är en papegoja så det heter duga! Skakar man på huvudet så gör hon detsamma och nickar man så nickar hon likadant. Vågar inte prova att ge henne det långa fingret för då gör hon väl samma sak och sen är jag inte poppis varken här hemma eller på dagis när hon väl börjar där. Och Nike gör sitt bästa för att reta henne för att sen i andra andetaget ta hand om henne som en storasyster bör ta hand om sin lillasyster. Ah ni skulle bara se vilket samspel dom börjar få! Detär väl en viktig del i att utvecklas som person- att hitta samspelet med omgivningen, och det kan man lugnt säga att dom börjar göra. Om än det är lite på retstadiet fortfarande....

Tidigare idag så råkade jag av en slump springa på en kollega som jag inte sett på ett bra tag och jag måste säga att den typen av möten, som sker när man minst anar det, är för mig dom allra bästa. Spontana och otvungna- me like! Måste inflika här att jag försöker alltid, oavsett när, ta mig tid att prata 5 minuter (ibland längre till vissas förtret) när jag springer på någon som jag inte träffat på ett bra tag. Ibland är det knappt så man kommer ihåg personen ifråga men efter lite letande i minnet så kommer man ihåg och sen rullar det på som det vore igår man samspråkades. Jag hade 2 sådana möten förra veckan: ett på City Gross där jag sprang på en gammal innebandykompis som jag säkert inte pratat med på 16 år, och ett för bara någon dag sen när jag utanför Willys sprang på föräldrarna till en gammal tenniselev som jag tränade på lördagmorgnar 07:30-08:30 säg 1987. Visst, våra vägar korsades ett flertal gånger under de åren då jag spelade tennis, dvs fram tom våren 1995. För mig var det ett mycket kärt möte och det verkade vara så även för dem. Lite kuriosa i sammanhanget är att jag har lite kontakt med killen via fenomenet Facebook, om än sporadisk men i alla fall!
Av någon anledning kommer man ihåg vissa person bättre än andra, och ibland finns där liksom inget att peka på utan det bara är så. Nu sägs det ju iofs att jag har ett hästminne för namn och ansikten, men någon bra egenskap är väl bra att ha tror jag. Har oxå fått höra att jag kan vara nostalgisk mellan varven och visst kan jag hålla med om det. Men ärligt talat- hur kul hade det varit om alla hade varit likadant skapta och stöpta i samma form? Nämnde jag mitt sifferminne!? Hehehe, anar en liten Rainman-varning komma här snart.... :-)


På bilden ovan ser man klart att det ligger i släkten att vara lite knas.... ;-)

Tror dom flesta ser mig som en väldigt social och lätt person att ha att göra med, och den rollen stortrivs jag med. Är heller inte rädd för att göra bort mig eller andra heller för den delen, och här kommer det bästa in- jag är stor vän av sk practical jokes!!!! O'boy vad jag älskar att sätta upp ett sådant när personen som blir utsatt minst anar det, och jag bär inom mig många guldkorn som jag kan berätta om vid tillfälle. Vissa bättre än andra naturligtvis, och eftersom jag är av åsikten att det är ok att göra misstag så länge man lär av dom så förfinar jag min teknik och taktik hela tiden. Så pass upp om jag nu råkar vara på det humöret- bäva månde mina kombatanter!!!!

För att sammanfatta mitt spontana möte idag så kan jag bara säga en sak- det kostar så lite att ta sig tid att prata den lilla stunden och så får man så mycket ut av det ändå. Inte så att jag går och längtar efter ett spontant möte då och då men händer det så händer det och då är det inte mycket man kan göra åt saken. Det är ju just detta som är tjusningen!
Dessutom lyckades jag sova båda barnen i bilen, som dessbättre stod i skuggan av ett träd, så nu lär det inte bli några som helst problem att få dom att somna tidigt i kväll....

Nähä, nu verkar barnens tålamod med varandra vara på upphällningen så det är väl bara att lyfta på gumpen och fixa lite käk till oss alla 3. Minns jag rätt så finns det goda rester från igår i kylen- mums!

Ha en fortsatt bra kväll allesammans!

Hälsningar Niklas.

"If you miss the train I'm on, you will know that I am gone. You can hear the wissle blow a hundred miles. Load on 1, load on 2, load on 3, load on 4- load on 5 hundred miles away from home...."
En superduperkanonbra låt från ett av mina absoluta favvoband all time- 500 miles med The Hooters från Philadelphia i USA. Spelar irländskinspirerad rock, och är man av någon anledning på dåligt humör är det bara att sätta på en skiva med dom så mår man genast väldigt mycket bättre- jag lovar!